Witabo

Äntligen, äntligen börjar det blir vår. Eller det känns i alla fall ganska säkert att det inte kommer bli -35 än på ett tag, och efter den här vintern måste det ju kallas för något sånär vår .

Ridbanan ligger mer eller  mindre under vatten just nu, så det är antingen skogen eller åka till ridhuset som gäller. Eftersom vi investerade i ridhuskort i höstas, blir det en del åkande just nu, men det är ju smällar man får ta. Det är ju skönt att rida inomhus på torr mark, men det blir mycket packande och förberedande när man måste åka iväg med hästarna.

I år kommer jag nog bara tävla Beauty, eller Breda Berta som jag brukar kalla henne. Jag kommer inte riktigt underfund med om Bobo vill vara tävlingshäst eller inte. Ibland är han så otroligt seriös, och andra gånger är han en stor hundvalp, så fram till han har kommit på vad han vill bli när han blir stor, lämnar vi tävlandet lite på is. Jag tycker ju ändå inte det är så viktigt att tävla. 

Det känns faktisk också roligare att rida Bobo när det är mera på hans villkor. På något sätt blir det en sorts upptäcktsfärd för att ta reda på vad han vill med vår träning, och inte bara vad jag vill. Förra gången vi var i ridhuset kändes det som att han ville träna galoppfattningar, så då gjorde vi det. Jag hade egentligen tänkt träna något annat, men blev nyfiken på vad det var han ville, och det visade han mig genom att göra dom finaste galoppfattningar han kunde uppdriva. Han är en rolig filur, min lilla guling  .

Någon som undrar hur det blev med icke-rökandet? Jag har fortfarade inte tagit ett enda bloss sen januari! Så det så! Jag har kvar min 15 cigg i skåpet, som någon påminnelse om att jag kan vad jag vill   .

I takt med att mina lungor återhämtar sig blir byxorna mindre och mindre. Jag har köpt några träningsdvd'er, men jisses vad svårt det är att hänga med hurtbullarna som hoppar och studsar runt i takt till någon dunkdunk-musik   . Fast jag tröstar mig med att det viktigaste nog är att jag får upp ett flås och svettas, och sen om jag hoppar i samma takt som aerobicgurun på filmen har nog mindre betydelse. Tror jag.

Så fort snön försvinner lite mer från skogsvägarna får det bli promenader i stället, och då får Didi hänga med. Hon har också uppnått tantålder och ser ut lite som en välstoppad bratwurst efter en vinter i soffan. Hennes korta ben och dom mängder snö som fallit i vinter är en dålig kombination, och dessutom har fröken Didi rätt bestämda åsikter om det vettiga i att bege sig ut i kylan när det finns värme inomhus       .

Summa summarum blir att denna vår blir tantpower med Breda Berta, Didi Bratwurst och Feta Nina   .

När jag bestämt mig för att sluta med att sluta röka, kände jag en självbelåten lycka och berättade för min lilla familj om mitt beslut. Det var viktigt för mig att dom förstod det hela, för det att jag inte skulle ha någon regel om rökningen innebar ju också att make och son lät mig vara. Det hela var väldigt skört, för hade dom lagt press på mig, är jag inte säker på att jag hade lyckats.

Familjen var med på noterna. Egentligen vet jag inte om dom var lika övertygade som jag, men dom lade sig inte i annat än att dom gav mig beröm för varje steg jag tog i rätt riktning. Dom kommenterade aldrig när jag gick och rökte, vilket var viktigt för mig. Alltså var det enbart positiva kommentarer jag fick som uppbackning därifrån, och det var ju en extra morot i tävlingen jag hade med mig själv. Vem vill inte göra sin familj glad?

Jag hade ju beväpnat mig med apotekets nikotinplåster och munhålepåsar. Påsarna försökte jag undvika, eftersom det är lätt att göra dom till ett nytt beroende. Plåstret är det lite lättare med, tror jag, för det är ingenting man tar in i munnen, och det ger ingen snabbnjutningseffekt på samma sätt som andra nikotinhjälpmedel. Det tillför bara kroppen en jämn dos av en del av det nikotin man i vanliga fall får genom cigaretterna, ingenting annat. På så vis slipper man dom abstinensbesvär som det att vara utan nikotin medför, och man eliminerar ett av hindren för att bli rökfri. Så ser jag på det, eftersom själva det att röka alltid varit en så stor njutning för mig.

Från söndagen i november och fram till början på januari trappade jag ner på cigaretterna i ett jämnt tempo. Jag upptäckte att den viktigaste cigaretten på dygnet, dagens första, inte var så viktig som jag trodde. Jag har stått ute i -25 grader i morgonrock och vinterkläder utanpå och rökt för att jag trodde att jag måste. Men nu när jag tävlade med mig själv, kunde jag till en början vänta tills jag hade druckit mitt morgonte, och senare till jag hade duschat och klätt på mig. Efter ett tag kunde det gå några timmar, jag kunde vänta till jag hade mockat stallet och, efter ytterligare någon vecka, till jag hade ätit lunch.

I början på januari var jag nere på en ynka cigarett om dagen. Jag delade den över två tillfällen, så jag rökte första halvan efter lunch och andra efter middagen. En dag fick jag inte tillfälle att röka efter lunch, och hade därför en hel att röka efter middagen. Vilken lyx, tänkte jag, en hel cigg att sitta och njuta i lugn och ro. Jag smakade riktigt ordentlig på varje bloss, och blev besviken. Visserligen var jag röksugen, men det smakade bränt papper och gammalt askfat.

Skam den som ger sig (!), så dagen efter testade jag igen att röka en halv efter lunch. Samma resultat, det smakade bara inte gott längre. Okej, Nina, tänkte jag efter kvällens lika illa smakande cigg, om det inte smakar gott längre finns det ju absolut inte någon anledning att röka imorgon. Jag kan ju i alla fall testa hur en rökfri dag ser ut. Jag hade 14-15 cigaretter kvar i paketet, och lade ändå som vanligt fram nästa dags förväntade konsumtion: 1 cigarett till fredagen den 22. januari. När jag skulle gå i stallet på morgonen, stirrade jag surt på ciggen som låg där och låtsades vara god. Det smakar ju bara fan om den ändå, tänkte jag och gick ut. Så fortsatte det under dagen. Och så fortsätter det fortfarande, för cigaretten ligger kvar där jag lade den på kvällen d. 21/1, och det ligger fortfarande 14-15 cigg i paketet.

Jag tror att anledningen till att jag lyckas denna gång är att sista ciggen jag rökte var en besvikelse. Hade jag slutat tvärt, hade jag saknat den goda smaken, som ju då hade varit det sista minnet.

Mitt nya liv som rökfri, har inneburit en del öppenbarelser. Igår gick jag förbi en man som rökte, och mina näsborrar drog ihop sig tillsammans med mina lungor. Hur i helvete kan man dra ner det där i lungorna, tänkte jag för mig själv, väl medveten om att det ju är exakt det jag själv har gjort i +30 år. Men bara det att kunna lukta att det faktisk inte luktar gott (så tyckte jag aldrig förut), är en ny upplevelse för mig. Faktisk är det att kunna lukta överhuvud taget, något av en ny upplevelse, för mitt luktsinne har varit enormt dåligt under många år.

När jag drar ett djupt andetag, piper det inte vid varken in- eller utanding, och jag har fått bättre ork. Jag använder fortfarande plåster, och det blir nästa steg; att sluta med det. Men eftersom jag lyckats helt att låta bli att röka i mer än tre veckor nu, känns det som att jag klarar allt!

Jag hoppas att jag med den här långa historian kan inspirera och kanske har tipsat någon om hur man kan göra. Jag tror inte på att det finns några färdiga lösningar, utan man måste hitta sitt eget sätt. Det här är mitt. Om du beslutar dig för att sluta röka, eller att låta bli att röka, önskar jag dig all lycka till. Kan jag klara det, kan alla!!

Söndag morgon d. 23/11 vaknade jag med en känsla av att NU har jag hittat lösningen. Att sluta röka handlar givetvis om att vilja, men frågan är då: VILL jag det här??? Vill jag verkligen säga tack och adjö och amputera något som varit en del av mitt liv i mer än 30 år? När jag nyvaket ställde mig själv den frågan, kom svaret direkt: NEJ!! Jag vill inteinteINTE!!! Att rökning inte har en enda fördel och enbart är skadligt, var inte tillräcklig stor motvikt till den stora skräcken det medför att vara utan cigaretter. Att veta att "den här ciggen är den sista jag någonsin röker" skulle medföra att jag efter 10  minuter skulle dammsuga huset och samtliga fickor på någon bortglömd fimp, som kunde bli den nästa "sista" cigg.

Med den här nyförvärvade insikten kom jag fram till att jag helt enkelt ska sluta tramsa med att sluta röka, så jag skulle nu och i all framtid sluta att sluta röka. MEN istället för att sluta röka, kan man ju låta bli att röka, för att man helt enkelt inte känner för det. Det kanske låter konstigt, för resultatet är ju det samma för hälsa och plånbok, men i min hjärna är det en värld till skillnad.

Jag är född på 60-talet och växte upp med 70-talets protest mot allt vad som gick att protestera mot. Om jag är ett typiskt exempel på min generation, eller om det bara är typiskt för mig, vet jag inte, men jag vet att om det finns en regel som jag inte kan se syftet med, eller som är till för att kontrollera min frihet, kommer jag garanterat bryta mot samma regel så fort tillfälle ges.

Alltså var lösningen att INTE göra en regel, utan bara ge en frihet som gjorde att det var mitt val och ingen annans (d.v.s. sjukdomar, ekonomi, omgivning m.m.) att jag valde att låta bli att röka just nu. Jag förstår missbrukare som tar en dag i taget, för det är just det som det handlar om. Att vara nikotinist är ju också ett missbruk, så jag är säker på att jag inte är helt ute att cykla, när jag tänker såhär: "jag tänker inte röka idag heller".

Mitt första steg var tagit, jag hade lagt en strategi och jag började med att arrangera en tävling med själv som gick ut på hur lite jag kunde röka per dag. Avtalet i tävlingen var, att det inte fanns några lyfta pekfingrar och att jag fick röka precis så mycket jag kände för - men jag skulle alltid känna efter innan jag tog en cigg. Är jag verkligen röksugen nu? Var svaret ja, var det bara att bolma loss. Var det nej, fanns det ju liksom ingen anledning att röka och då lät jag bli.

Lördagen den 22. november 2009 åkte jag till apoteket för att köpa lite Alvedon och annat som är bra att ha i förkylningstider. Jag gick runt och tittade på hyllorna - jag är fortfarande fascinerat över att man nu för tiden kan gå och ta på varorna på ett apotek. Vid slutaröka-hyllan stannade jag till och forskade lite i vad som finns av hjälpmedel.

Jag hade funderat på att gå till läkaren och få dom här tabletterna som ska göra så man tappar röksuget. Kruxet med dom är att dom kan ha rätt otrevliga biverkningar, och det är anledningen till att jag inte redan gjort det.

Nu stod jag där vid hyllan och tittade på munspray, sugtabletter, plåster och allt vad som annars finns. Jag hade inte stått där mer en 15 sekunder högst förän en apotekare slog ner på mig som en hök. Eller så kände jag det i alla fall, att hon skulle frälsa mig från "nikotinets klor" oavsett om jag ville frälsas eller inte. Lite irriterat blev jag faktisk, men jag tog emot hennes hjälp och började fråga.

Jag berättade om planerna med tabletterna, och om hon visste något om dom. Vi pratade lite fram och tillbaka och det hela slutade med att jag gick därifrån utrustat med nikotinplåster och munhålepåsar. Jag var ungefär lika skeptisk till båda hjälpmedeln, men jag hade ju liksom inte så mycket att förlora. Jag har nog lagt ner ett sexsiffrigt belopp på cigaretter, så ett par hundra spänn för att testa något för att sluta skulle ju inte vara så farligt i sammanhanget, tyckte jag.

När jag kom hem tog jag fram ett plåster och satte fast det. Jag hade helt klart inga höga förväntningar på resultatet, och förtroendet för ett litet plåsters effekt på min kropp var inte särskild stort. Så hela plåstergrejen var helt enkelt ett test, där jag var rätt säker på utgången: Jag skulle bolma loss lika ostörd med ett plåster som utan.

Jag tänkte inte dra ner på cigaretterna, utan ville röka precis så mycket som jag kände för.

Klockan var 13 när jag satte på plåstret. Under resten av dagen rökte jag 6 cigaretter mot vanliga 15-20 st. (totala dagliga konsumtion var 20-25 st.) Fantastiskt!! Jag var helt enkelt inte mer röksugen än som så.

Mina blogginlägg blir ju mer och mer sällsynta, men nu har jag faktisk något att skriva som jag bara måste ut med: Jag har varit rökfri sen 15/1 och nej, jag snusar inte istället. Jag har gått och funderat på hur jag slutade och att jag hade slutat mycket tidigare om jag vetat hur lätt det var. Därför berättar jag här om hur det funkar för mig - kanske fler kan ha använding för min "metod".

Men först lite historia och lite exempel på hur beroende av cigaretter jag varit.

Jag tog mitt första bloss 1979 och blev snabbt inbiten rökare. Ett par år senare rökte jag 10-15 cigaretter/dag och som 20-åring och framåt har cigarettkonsumtionen legat stadigt på 20-25 st./dag.

Jag har alltid vetat att det är en dålig idé att röka, och har därför gjort ett par försök att sluta förut. Varje försök har slutat med att jag börjat igen efter högst ett par månader. Anledningen kommer jag till, och också varför det inte kommer bli så denna gång.

När jag tidigare har försökt sluta har jag varit irriterad, lättretad och haft lätt till tårar. Jag har nog inte varit så lätt att ha att göra med för dom som haft oturen att befinna sig i min närhet...

Tricket att lukta till ett askfat och bli så äcklat att man tappar röksuget, har aldrig funkat för mig. Jag har lätt för att sära på begreppen "lukta på askfat/röka cigg", så det har aldrig haft någon avskräckande effekt på mig.

Bilder på svarta lungor och berättelser om alla hemska sjukdomar som rökningen medför, har jag visserligen tagit åt mig och också varit rejält bekymrat över, men röksuget har alltid haft övertaget. T.o.m. när jag för ett par år sen hade dubbelsidig lunginflammation och varje bloss gjorde fruktansvärd ont, tvingade jag den ena cigg efter den andra ner i mina hårt prövade lungor.

Det värsta jag varit med om i röksammanhang var en gång jag tog en cigg och en föräldralös flicka nyktert informerade mig om att hennes mamma dog i lungcancer. Jag är ju själv mamma så snacka om käftsmäll... Gissa vad jag gjorde. Om du gissar på att jag gick och tjuvrökte någon annanstans har du gissat rätt.

Nu hoppas jag du fått en bild av hur pass inbiten rökare jag varit. Ingenting funkade och jag hade mer eller mindre gett upp att någonsin bli icke-rökare, men så skulle det inte gå.

Den här fick jag för några dagar sen. Nu när termometern visar minusgrader skulle det ju inte sitta helt fel att vara nalle och sova till det blir varmt ute igen:

I det här livet är jag en kvinna.

I mitt nästa liv skulle jag vilja bli en björn.

När man är en björn måste man gå i ide.
Man bara sover i sex månader.
Jag skulle kunna leva med det.

Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder med mat.
Jag skulle kunna leva med det också.

När man är en björnhona föder man sina ungar(som är valnötstora)
i sömnen.
När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, gulliga,
kramgoa björnungar.
Jag skulle absolut kunna leva med det.

När man är en mammabjörn vet alla att man menar allvar.
Man klappar till vem som helst som stör ens ungar.
När ungarna blir irriterande klappar man till dom med.
Jag skulle definitivt kunna leva med det.

Om man är en björn, så FÖRUTSÄTTER ens partner att man vaknar med en morrning.
Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd av underhudsfett.

Japp, jag ska bli en björn! 

Då blev det september igen, och jag har nyss fylld år. Igen. Jag tycker nyss jag bloggade om att fylla 43 och nu har det redan gått ett år till. Men det är bra att fylla år, det är ju värre att inte göra det!

Man ska njuta livet, och det gör jag. Just nu är jag på den praktikplats som är en del av min utbildning. Jag är glad att jag valde just den utbildningen där man får vara ute i verkligheten också. Det är så värdefullt att få se hur det ser "på riktigt" och inte bara från skolbänken. Men jag är trött på kvällarna, det är mycket nytt att ta in och förstå men det är det värd .

Bloggen har ju fått nytt utseende också. Det har kommit några nya funktioner jag ska kolla upp när jag känner för det, men smilysar har jag sett att det finns i alla fall. Det här med smilys har jag annars ett lite underligt förhållande till. Egentligen tycker jag dom förstör ambitionerna om att uttrycka sig tydligt i skrift, fast å andra sidan är dom ju söta också, så jag använder dom i alla fall. Men man ska nog inte använda dom om man ska skriva något seriöst... Va bra att min blogg inte är det då.

September har också bjudit på MWR´s årliga klubbmästerskap, där jag var involverat till upp över öronen. För att göra en lång historia kort, fick vi flytta tävlingen till ridhus. Dagen innan vräkte regnet ner så det inte gick att vara hemma hos oss, som annars var planen. Det som var så skönt i sammanhanget var att allting klaffade i alla fall. Dannero, som stod för uthyrning av ridhuset, gav besked på 10 minuter om att vi kunde vara där, tävlingsdeltagarna var enbart positiva och trevliga att ha att göra med, både när jag ringde och berättade om flytten och även på själva tävlingsdagen och funktionärerna jobbade kanonbra. Nu går MWR-tåget vidare mot nya mål, så jag har börjat spåna lite försiktigt i en vårtävling. Och lite annat också.

Under sommaren har jag gjort en hemsida. Det var en dag regnet forsade ner, som jag tyckte att det skulle vara mycket roligare att göra hemsida än att dammsuga, så resultatet finns här:

http://witabo.zoomin.se/

Den är inte helt klar än, men det kommer så småningom. Det lär ju regna mer under hösten, skulle jag tippa.

Bobos sida är inte gjort än. Vad skriver man om han?? No comments, kanske, han är ju onekligen en udda filur.

Nu ska jag njuta vidare av livet.

När årets Vattlångstävling är slut vet man är så är även sommaren. Nästan.

Vattlångstävlingen är årets höjdpunkt och en av dom få gångerna hela familjen kommer iväg tillsammans över flera dagar - och sen är det en sorts avsked med högsommaren också, tycker jag.

I år blev det lite av en tur vi fick. Det var meningen att Rasmus skulle haft med Silver, men han var halt. Christian valde att låta Billy stanna hemma, så till slut var det bara Bobo och jag som reprensenterade familjen. På väg ner till Hälsingland stannade vi till på en rastplats och när jag gick ut ur vår hästbuss smet vår 13 år gamla hund, Lilleman, med ut. Jag blev naturligtvis rädd att han skulle gå ut på E4, så jag nöp tag i hans halsband. I det samma smällde bussdörren igen, och jag såg att min tumme satt i klämm i dörren. Eftersom det inte gjorde ont tänkte jag att det ju bara var att dra åt sig tummen, öppna dörren och få in Lilleman. Det var bara det, att min tumme satt fast, så där stod jag med en hund i ena handen och den andra fast i dörren.

Till slut fick jag öppnat dörren och kom fri, och DÅ började det göra ont!

På natten dunkade det i tummen så jag inte kunde sova, men dagen efter hade det slutat göra ont, och jag var någotlunda fit for fight igen.

På lördagen skulle Bobo och jag vara med i Western Pleasure. För den som inte är insatt i westernridning, kan jag berätta att det är en gren där alla ekipagen är på banan samtidigt, och alla ser så fina och nypolerade ut som dom bara kan. Man visar hästen i alla tre gångarter i båda varven, och det gick riktigt fint för Bobo, tyckte jag. Sen sa speakern galopp, och vi fick också en helt okej galoppfattning. Herr Bobo var förmodligen kanontrött ovanpå resa och nytt stall, så han höll på att bryta galoppen vilket gör att man garanterat hamnar utanför placering. Därför tryckte jag sporren i hans sidfläsk - inte hårt, bara som ett lyft pekfinger som sa "Fortsätt!" Herr Bobo blev inte sur - nä, han blev rejält förbannad och började bocka. Ju mer han bockade dess mer tryckte jag sporrarna in i han sida, eftersom jag automatiskt vinklade förtterna för att hålla balansen. Ju mer jag ofrivilligt sporrade honom, dess högre bockade han, så till slut åkte jag av och ner i sanden. När jag väl hade kommit av var det tydligen inga problem att galoppera igen...

Det enda jag slog var stoltheten.

Förutom att det är rätt pinsamt att ramla av, speciellt i en stilklass som Pleasure, är det inte så kul om man har förstört för någon annan häst eller ryttare. Men jag frågade lite runt och det verkade som att det gått bra för dom jag pratade med i alla fall.

Det hela slutade med att jag strök Bobo från klasserna vi var anmälda i, och efteranmälde i en Pleasure-klass utan galopp. Det kändes som att vi skulle ta galoppfighten hemma och inte på en tävlingsplats... Vi kom 6:a i den enda klassen vi genomförde, och det får jag ju vara nöjd med, med tanke på omständigheterna.

Jag kan ju säga att galoppfighten har varit igång här hemma och verkar vara avklarat - i alla fall för denna gång. Återstår att se hur han t'änker beté sig på nästa tävling, men någon Pleasure blir det i alla fall inte.